Johannes Henriksson i mitten.
Örtagården är anlagd till minne av Johannes Henriksson som levde mellan 1853 och 1935. Han föddes på gården Bråna i Kambol, söder om Mellerud. 1859 flyttade han med sin familj till Dals Rostock, där han sedan drev sin privatskola och sina medicinalväxtodlingar.
Det var huvudsakligen inom tre områden som Henriksson var verksam: som skolman, folklivsforskare och botaniker.
Mer att läsa om Johannes Henriksson finns nedan samt i boken Nyttans växter. Jag ordnar även guidningar och håller föredrag där Henriksson förekommer.
Skolan
Sjukdom och familj
Folklivsforskaren
Henriksson var mycket språkintresserad och känd med bygdens äldre folkliv, seder och bruk. I hans böcker om medicinalväxterna finns, förutom det vedertagna växtnamnet, oftast många folkliga lokala namn.
Henriksson skrev ned många gamla berättelser, sägner och seder.
Hans bok ”Plägseder och skrock bland Dalslands allmoge fordomdags” finns i faksimilutgåva och kan köpas från Kroppefjälls Hembygdsförening.
inne i fröklängningsanstalten.
Botanikern
Under sin sexåriga sjukdomstid hade Henriksson fått pröva på många olika läkemedel. Han brevväxlade bl.a. med en medicinalväxthandlare och fick då veta att större delen av växtdrogerna importerats. Detta var ju onödigt, tyckte han. De flesta av dessa växter växte ju redan här i landet, så varför inte samla och odla dem här? 1884 började han odla egna medicinalväxter. En analys visade att Henrikssons växter i många fall var av bättre kvalitet än de utländska. Odlingarna utökades och med tiden odlades ett 60-tal arter.
ur Henrikssons bok ”Sveriges Medicinalväxter”.
Växtmissionären
Henriksson propagerade mycket för att folk skulle samla vilda medicinalväxter, t.ex. blodrot, brakvedsbark, hästhov, maskrosrot, slåttergubbe, vattenklöver och åkerfräken.
Han skrev många tidningsartiklar, föredrag och reste runt i skolorna för att motivera barnen att plocka.Det skulle ge god förtjänst menade han.
Många gjorde detta men det blev inte alltid så stor utdelning som de väntat sig. T.ex. betalades 40 kronor för ett hekto torkade blommor av slåttergubbe, en hisnande summa! Men försök få ihop till ett helt hekto den som kan. Dessutom försvinner nära 80 % av vikten när blommorna torkar.
Sommarkurserna
Under en följd av år fick Henriksson ett årligt bidrag från staten mot att han höll en kurs varje sommar i medicinalväxtodling. För dessa kurser anlades en särskild örtagård där man kunde studera de olika växterna. Örtagården var ungefär 15 x 60 meter stor. Kursdeltagarna kom från hela Sverige, till och med från utlandet. De fick lära sig att plantera, sköta, skörda och torka medicinalväxterna, samt hur en färdig drog skulle se ut och förpackas.
Fröklängningsanstalten
År 1885 uppförde Henriksson en fröklängningsanstalt i Dals Rostock, för att få fram frön till gran och fur av god kvalitet. Han köpte upp gran- och tallkottar från folk på bygden.
Kottarna lades på stora torkställningar och man eldade i en ugn så att det blev varmt och torrt.Då kottarna öppnade sig i värmen släppte de sina frön, vilka sedan samlades ihop, rensades och såldes. Ett bra år kunde det bli uppemot 2000 kilo granfrö och ca 750 kilo tallfrö.
Fröna var av god kvalitet och Henriksson belönades med medaljer och diplom i flera länder. 1906 lades fröklängningen ned och huset användes sedan till att torka medicinalväxter i.
Framgångar över hela Sverige
Henrikssons arbete blev mycket känt och uppmärksammat över hela Sverige. Det anses till stor del vara hans förtjänst den inhemska medicinalväxtodlingen fick ett sådant uppsving i början av seklet. 1919 blev han t.o.m. kallad till Chicago för att starta en medicinalväxtodling i större skala. Men han avböjde av åldersskäl.
Johannes Henriksson dog 1935 vid 82 års ålder.
Hans böcker har sedan länge varit utgångna och nästan omöjliga att få tag på. Kroppefjälls Hembygdsförening har tryckt upp en del av dem på nytt och följande böcker finns att köpa i faksimilutgåva:: ”Växterna i de gamlas föreställningar seder och bruk”, ”Vartill våra växter duga”, ”Sveriges medicinalväxter” , ”Krus – och Pepparmyntorna” samt ”Plägseder och skrock bland Dalslands allmoge fordomdags”.